Katja Öztürk gillar sitt jobb, men har inte skonats från obehagliga upplevelser.
– När något oväntat händer, måste metrochaufförerna klara av att ta snabba beslut, säger Öztürk.
Tåget går till vändspåret, vänligen stig av tåget. Metron från Nordsjö stannar i Mattby och passagerarna hastar ut. Högtalarrösten basunerar ut sitt budskap en tredje och sista gång.
I förarhytten kastar Katja Öztürk en snabb blick bakåt via sidospeglarna. Sedan släcker hon belysningen i tågvagnarna. Medan tåget i sakta mak rullar in i en tunnel, byter Öztürk till helljus och hissar upp gardinen.
– Många tror att metron kör i en cirkel när den ändrar riktning, men i själva verket stannar jag bara och byter till förarhytten i tågets andra ända, säger Öztürk.
När trafikljuset vid spåret växlar från gult till grönt, sätter tåget fart österut igen.
Passar inte alla
Öztürk har suttit på förarsätet i de orangea åkdonen i ett par år. Före det hade hon bara åkt metro några enstaka gånger.
– Jag såg en annons om att det behövdes nya chaufförer och tänkte att det lät häftigt. Några veckor senare satt jag redan och pluggade tågtermer och säkerhetsföreskrifter.
Tidigare har hon jobbat bland annat som vakt vid ett kärnkraftverk och som familjedagvårdare.
– Jag ville vara hemma med mina barn medan de var små. Nu är de stora och klarar sig själva, så det fanns inget som hindrade mig från att ta ett skiftesjobb.
Metrochaufförerna jobbar i tre skift. Öztürk bor i Bastviken i Esbo och börjar och går av sina arbetspass i Mattby. Hon har i regel samma skift en vecka åt gången. Den tidiga morgonturen börjar klockan fyra och den sista kvällsturen slutar vid midnatt.
– Arbetstiderna är oregelbundna och passar inte alla, trots att arbetsgivaren försöker hjälpa till exempel barnfamiljer att få dagvården att fungera, säger Öztürk.
En stor del av metrotågens funktioner styrs på distans från övervaknings-centralen i Hertonäs. Rutten är inprogrammerad och i normala fall är chaufförens uppgift främst att följa trafikregler, öppna och stänga dörrar samt hålla lagom hastighet.
– Det mesta av tiden sitter man ensam i en mörk tunnel. Jag brukar lyssna på ljudböcker eller humorpoddar för att hållas vaken och få tiden att gå. Under tidiga morgonpass ringer jag ibland min mamma, som är väldigt morgonpigg.
– I början var det svårt att stänga dörren framför näsan på passagerare.
När något oväntat sker måste chaufförerna kunna agera och fatta snabba beslut. Om till exempel dörrarna krånglar eller strömmen bryts, försöker de fixa felet med hjälp av telefonstöd från depån.
– I början var det svårt att stänga dörren framför näsan på framskyndande passagerare. Speciellt i rusningstrafik är marginalerna ändå så små att då ett tåg är försenat, påverkas hela metrotrafiken. Om en dörr går sönder för att någon springer mellan den, kommer ingen någonstans.
Ändrat klientel
Helsingforsmetron har byggts ut i flera etapper. Förutom på stationerna märks skillnaden inne i tunnlarna. En av gränserna går i Gräsviken.
– På Esbosidan finns det breda, upphöjda kanter i tunnlarna före och efter stationerna. Om tåget behöver utrymmas, kan passagerarna enkelt ta sig till tunneln för mötande trafik. Vid de äldre stationerna finns det bara ett smalt grusstråk vid sidan om spåret, säger Öztürk.
Hon har inte skonats från obehagliga upplevelser, trots att hon lyckats undvika chaufförernas värsta mardröm: att köra över en människa. Mest bekymmer har hon av berusade.
– En gång fick jag åka in till Järnvägsstationen i snigelfart, eftersom en full person stod och vajade farligt nära spåret. Senare hittade jag honom sovande på tågsätet vid vändspåret och då kom vakterna och hämtade honom.
Ibland brukar Öztürk roa sig med att fundera över vilka liv passagerare hon ser på perrongen lever. Hon har också lärt sig att känna igen vissa ”stammisar” på stationerna.
– Kundkretsen har ändrat tydligt under coronatiden. Andelen människor som bara vill in i värmen en stund har ökat medan pendlarna blivit färre, säger Öztürk.
Svårslagen utsikt
Öztürk säger att jobbet är som bäst när trafiken löper som planerat och människor uppför sig bra. Hon har också vissa smultronställen längs med banan. Ett av dem finns i Rastböle.
– Havsutsikten är alldeles fantastisk! Jag brukar också följa med en svanfamilj som bor i Botbyviken.
Liksom anställda i andra yrken gör också metrochaufförer bort sig ibland. Öztürk har till exempel kört överhastighet och öppnat dörrarna åt fel håll.
– Jag hade handväskans rem runt handleden och den fastnade i dörr-öppningsspaken när jag hissade upp gardinerna. Vi gick igenom incidenten med min chef och sedan dess har jag alltid väskan på sätet bredvid mig.
Med ett svagt gnissel passerar tåget Nordsjö och kör vidare mot Kasåkers metrodepå. På depån städas och repareras tågen. Ovanför finns kontor och personalutrymmen.
Öztürk saktar in till 30 km/h och styr in till ett växelspår som markerats med klargul färg. Hon hälsar på några arbetstagare som står vid sidan om spåret i gula varselkläder.
– Hälsandet är en social grej, men har också en säkerhetsaspekt. Gesten visar att jag sett arbetstagarna och är vaksam på var de rör sig.
Tåg 13, kör in till spår 6, meddelar kontrollcentralen.
– Uppfattat, svarar Öztürk.